emma - världens mest unika namn.

jag vet inte.,
jag har nog gjort bort mig igen. totalt. borta borta.
jag vill inte det, jag tror att jag började gilla tillvaron då jag kanske har någon som kan tycka om mig på detdär sättet igen.
men nej.
då ska jag gå och förstöra. med hjälp av äcklig minttu och för mycket flytande guld.
livet känns helt plötsligt så meningslöst. hur kan jag vara så dum?
jovisst, vi hade ju inte lärt känna varandra. och jovisst, det är dumt att tänka såhär för jag är ju inte kär.
men man får väl alltid tycka om? på något litet hörn? trivas typ.
jag kan inte hade lyckats från början, vad vet jag? det verkade som det, och nu verkar allt bara borta.
jag måste verkligen sluta vara drägg-emma.
jag måste verkligen försöka hitta mig själv igen, för jag känner att en identitetskris är påväg. eller en lågperiod. tills jag får säga förlåt. då kan jag gå vidare.
för jag brukar ju inte bry mig, brukar bara glömma och gå vidare. men nu är det inte på samma sätt, eftersom det inte är någon som är plockad ur mängden. eller som jag bara råkar ramla över. eller som ramlar över mig. det kanske var en gemensam ramling? jag vet inte.

jag vet ingenting längre. bara att jag ångrar och att jag vill låssas som ingenting, men jag kan inte.
jag vill bara be jättemycket om ursäkt och be dig att låssas som om du aldrig träffade mig, som om inget hade hänt eller vadsomhelst!

dock kan man ju se det ifrån den ljusa sidan; det kan ju knappast bli värre.